Cooler than you.

Hej,

För att bli en stjärnbloggare påstår Vanja att jag måste skriva 8 inlägg om dagen. Jag litar inte på Vanja, jag kommer bli stjärnbloggare ändå, tro vad fan du vill. Inspirerad av Vanjas tips, ska jag nu berätta en liten historia. En historia som utspelar sig nästintill varje gång jag är ute på krogen. (Om det nu vore så väl, egentligen är det bara en svenskanovell.) Jag vet att ni couldn't care less men jag följer Vanjas råd: kvantitet över kvalité, dock lyckas jag i mina inlägg hålla en högklassig kvalité hursom. Kommer självfallet vinna en "givande heldag för klassen" i prataomalkohol.se:s novelltävling, eller kommer att placera mig på en andraplats efter Linda, som tydligen kommer att vinna. Jag lyckades precis få in den på två sidor, därför blir slutet något avhugget och inte lika detaljerat som början. Nu har jag gjort så att ni kan kommentera också.
Så feel free att skriva att jag suger i kommentarerna, eller ge feedback på min novell!
Vilken nörd jag är.

"Jag; En Utnyttjande Självgod Jävel/En 18-årings vardag

Ropar hejdå till mor och far. Taggad till topp; dags för ännu utgång. Dags för en trevlig kväll med polarna, men det är inte polarna som skola bli kvällens höjdpunkt. Naturligtvis är det en bedårande tonåringsflicka i en, enligt hennes mor, lite för kort klänning, som målet med natten är.
”Ikväll ska det liggas fint” är framförallt den tanke som flyger igenom mitt huvud. Jag är långt ifrån chockad att ordet köttmarknad används mer och mer som ökennamn till krogen, ty vill du ha en kväll som avslutas med en av erotiska äventyr av olika slag bör du börja kvällens med att släppa loss på en glamourös klubb…

Ska sticka. Trycker ner handtaget, och skjuter upp dörren långsamt. Känner hur en härlig sommarbris får det långa, välkammade håret att fladdra till en aning. Vänder sig om i farstun för att möta min egen blick i den guldspegeln som mor min ärvt av gammelmorfar. Vilket enastående hantverk, står där ståtligt och sträcker sig från golv till tak. Men än ståtligare: Jag själv. Granskar kritiskt mig själv i spegeln, från tå till topp utan att finna några fel.

De vita Conversesneakersen är perfekta för en sommardag som detta; varken för kalla eller för varma, men ack så snygga. Vid den låga kanten tar de mörkgröna tyska ullstrumporna vid, och formar sig idealiskt efter fotlederna; vid fotknölarna töjs strumporna ut och dess gedigna kvalité är iögonfallande. Benen har fått en gedigen fyllig brun färg efter åtskilliga dagar spenderade ute i solen. Lyckligt lottad när det gäller mitt pigment, ty andra har det mycket svårare att bli lika lätt härligt solbränd som mig.

I övrigt iklädd ett par marinblå kortbyxor, ett par kortbyxor som är mer världsvana än gemene man: Allt från azurblå hav i Västindien, Australien och Thailand, till weekends i var och varannan europeisk huvudstad och till Stockholms skärgård.
”Vem fan bryr sig om att kortbyxor strider mot etiketten; att det inte är något som bärs på en utekväll? En vanlig Svensson skulle omöjligt komma in någonstans med kortbyxor: Tur att man inte är en vanlig jävla Svensson då”, lyder min motivering till att trotsa klädkoden för en kväll. Sträcker ut armen för att ta tag i en gul keps, vars logo i form av en hästpolospelare inte bara förmedlar stil utan även indiskret skriker ut pengar samt överklass, som perfekt matchar det högklassiga tygbältet som döljs av en ljusblåvitrandig skjorta av högsta kvalité tillverkad i Italien.

Så jäkla snygg jag är. Självförtroende är som vanligt på topp, men varför skulle det inte vara? Jag är ju perfekt, väl? Det där är vad man brukar kalla en retorisk fråga, en fråga där svaret redan är känt i förväg. Självfallet är jag perfekt.

Vandrar ner på den nyasfalterade gatan. De stora häckarna breder ut sig och ger ett tryckt intryck medan övervåningarna på de massiva villorna bildar vackra mörka siluetter i solnedgången. Timvisaren på mitt armbandsur har precis gått om dess längre syskon. Tio i tio, och alltjämt kämpar sig solen kvar på himlen. Den svenska sommaren är något alldeles speciellt. Dags att fokusera, jag är redan framme hos Johannes, han bor trots allt väldigt nära…

Drinkar blandas, shots tvingas ner, öl sveps, musik – allt ifrån schlager till senaste partylåten – spelas, konversationer mellan gamla vänner sker, nya bekantskaper skapas och plötsligt har klockan hunnit bli ett. Tiden går fort när man har roligt, lyder det klassiska ordspråket som på något vänster alltid tycks stämma. Med en promillehalt ett snäpp högre än vid början av kvällen lämnar vi Johannes lya för att göra stan osäker.

På grund av fenomenet, som associeras med en Snooklåt, närmare bestämt ”Längst fram i taxin”, åker vi sex taxibilar, istället för fem, in till staden. Ingen vill sitta just längst fram i taxin, och idag är vi ett relativt stort sällskap, nämligen hela sexton själar, som ska ut.
När vi väl är framme sker den sedvanliga proceduren, och vi lotsas före en fint uppradad kö, vari individer som hoppas få sin lilla bit av berömmelse står och småkonverserar. De är underlägsna mig, och jag är mycket väl medveten om det. Även om alla dessa no-lifers beblandar sig med en hel del hövligt samt underhållande folk i kön, är det en heterogen blandning där man utan problem kan utskilja vem som är vem. ”Lika barn leka bäst”, som ett annat ordspråk heter: Jag besitter en svaghet för ordspråk.

Inne. Äntligen. Blir erbjuden partypiller som ”ska ta mig till oanade höjder”, men jag tackar artigt nej. Mammas pojke; hon vore stolt över mig om hon såg mig nu. Natten är ung och efter ytterliggare några drinkar står hon där mitt på dansgolvet. Som om en ljusstark strålkastare riktas mot henne och allt runtomkring blir ödsligt mörkt, är hon det enda jag ser. Likt en panter – tyst och smidigt i mörkret – närmar jag min måltavla. Några repliker senare står vi i baren. Småpratar. Hon ler. Jag gör ett närmande, fast hon stöter diskret bort mig.

Amanda, som är nyfyllda 18 år har vackra blå hundvalpsögon, utputande läppar och mörkblont hår, som är format i en modern mittbena, ackompanjeras av hennes guldbruna hy. Vi fortsätter prata och hon verkas trivas med mig som hennes kavaljer. En professor i charm; en charmör i världsklass. En halvtimme, eller något liknande: tidsuppfattningen börjar bli lite risig vid det här laget, senare är vi i samma situation. Jag står vi i denna stund nära henne och böjer mig ner lite för ett ge henne kyss, men samma visa även denna gång. Hon stöter - om än lite mindre diskret än förra gången - finkänsligt bort mig, för att hävda att ögonblickligen hävda att hon har pojkvän. ”Nåväl”, tänker jag. ”Vi får väl se…” Systematiskt närmar jag mig henne en tredje gång, denna gång efter jag persvaderat henne att svepa en tequilashot tillsammans med mig. Jag tar mig friheten att vända på talesättet ”favorit i repris”, för att sammanfatta: Fiasko i repris. Denna gång var det dock ett mer tydligt nej som inkluderade en resolut bortknuffning samt en del icke väl valda ord. Jag tenderar att se det mesta här i livet som en tävling, och även om det ser mörkt ut för närvarande vägrar jag erkänna mig besegrad.

Jag är tillbaka med polarna och visar vem som dominerar på dansgolvet när jag ser Amanda vacklande bort från detsamma. Jag tar chansen att be om ursäkt för mitt tidigare uppträdande och närmar mig henne. Jag ber om ursäkt, men allt jag får till ett svar är ett grötigt sluddrande som jag inte kan tyda. Hon är uppenbart berusad. Hon tappar balansen och tar tag i mig för att inte ramla omkull. Som om tiden stannar för en sekund står hon och håller om mig. Jag böjer mig ner, kysser henne, eller närmare bestämt forcerar in min tunga i hennes mun. Till en början får jag ingen respons men efter ett tag börjar hennes tunga arbeta i perfekta rörelser runt min, och vi förenas med en lust som skulle utomstående tro att vi var skapta för varandra. ”Dags att dra oss hemåt”, föreslår jag och någon minut senare sitter vi i strulande i baksäte i en taxi som ska ta oss hem till mitt ljuva hem. Hennes kyssar är långt ifrån lika entusiastiska som mina och jag tvivlar starkt på om hon njuter likas starkt som jag gör. Underbara liv.

Plötsligt ligger vi i min breda säng och min rygg smeks av silkeslakanen. I ungdomlig lust sliter vi av varandras kläder när jag hör henne svamla något, som lättsamt ignorerades. Det lät som ”Jag vill inte”, men jag visste att hon ville. Alldeles fullkomligt övertygad om att hon ville. Jag är ju trots allt perfekt. Eller?"

Nu ska jag sova och drömma om Olivia, Vanessa och Dans trekant...